BBC Historia 5 2012

I det nya numret av BBC Historia i Fokus berättar vi om Heliga Birgitta – helgon, politiker och superkändis. Hon tillhörde gräddan av svensk adel och genom att berätta om sina uppenbarelser kunde hon till och med påverka påven. Hon var lika mycket hänsynslös realpolitiker som hon var profet. Dessutom kan du läsa om något som inte ofta berörs – Hitlers privata sfär och hur han var som privatperson. Normalt sett beskrivs han som ledare, strateg eller galning, men här får du veta mer om hans förhållande till dem som stod honom närmast. Vidare berättar vi om arkeologernas arbete i jakten på Magnus Ladulås – ytterligare en grav har nu öppnats i Riddarholmskyrkan, och vi kan avslöja de inledande resultaten.

TÄVL A OCH VINN TRE NUMMER AV BBC HISTORIA I FOKUS

Ditt svar vill vi ha senast den 20 juni 2012.

Svara på frågan för att tävla om ett exemplar av denna bok:

Ditt svar vill vi ha senast den 20 juni 2012.

Natten mellan den 29 och 30 augusti 1944 upplevde delar av sydligaste Sverige mer av kriget än många andra svenskar gjort tidigare. Brittiska bombare på väg mot tyska Stettin och Königsberg passerade över södra Skåne, vilket inte var ovanligt i sig, men den här natten möttes de av särskilt beslutsamt tyskt jaktflyg. Peter Ahlqvist ger en inblick i vad som ledde till att besättningsmän från flera brittiska flygplansbesättningar ligger begravda i Helsingborg.

På kvällen den 29 augusti lyfte delar av RAF Bomber Command, bland annat 75. och 101. skvadronen, från flygplatser i flera delar av England. Besättningarna hade instruerats att flyga under 500 fot till en förutbestämd position och därefter stiga så brant som möjligt till 18 000 fot, och sedan inta en kurs som skulle ta dem över södra delarna av det neutrala Sverige. De fick besked om att svenskarna för all del skulle öppna eld mot dem, men att luftvärnet samtidigt hade föga avsikt att göra någon verklig skada.

Bomber Command, den administrativa ledningen, lade alltid ner oerhört stort arbete på att detaljplanera varje operation, vilket också skedde inför uppdragen mot Königsberg och Stettin. En av de viktigaste detaljerna hade att göra med vilken rutt flygplanen skulle ta; i planeringen undveks särskilt flygrutter som gick över områden med koncentrationer av sökarljus, kustbelägna, tunga luftvärnsbatterier och flygfält där tyska jaktplan skulle kunna angripa. En annan viktig del var olika taktiker som användes för att förvirra fienden, som till exempel att skicka en mindre grupp flygplan i förväg för att locka upp jaktflyget och avleda dem tills de tvingades gå ner för att tanka; då skulle huvudstyrkan hinna förbi. Den här kvällen, ungefär vid solnedgången, började nära 600 Lancasters och Halifaxplan sin färd mot Stettin och Königsberg.

Efterhand anslöt fler och fler plan från olika flygbaser till huvudstyrkan. Det sägs ha varit en mäktig syn att se hur den undan för undan växte till full storlek inför nattens farofyllda uppdrag; med sig hade bombarna eskort, spaningsplan och andra flygplan, vilket gjorde att den totala styrkan uppgick till hela 897 maskiner. Ordern var att flyga lågt över havet mot Danmark – som högst 500 fot – eftersom fientlig radar inte kunde registrera objekt som flög lägre än den höjden. När mörkret blev tätare var det dock uppenbart att det inte skulle bli en enkel uppgift att flyga ett fullastat och fulltankat plan så nära vattenytan, i synnerhet i så tät formation. Att göra undvikande manövrer med ett så tungt plan var illa nog på hög höjd; att göra det under 500 fot var rena självmordet. Ändå skulle alla uppdrag flygas under total radiotystnad och med fullständig ljusdisciplin.

Veteranen Vernon Scantleton berättar att en av piloterna trots det slutligen aktiverade sina navigationsljus. ”Jag vet inte vad det som gjorde att han fick panik, eller använde sitt sunda förnuft, men snart följde många andra hans exempel. Det är enda tillfället då jag kan minnas att piloterna aktiverade ljusen under ett uppdrag. Risken att bli nedskjuten i ett så tidigt skede var avsevärt mindre än att vi skulle krocka med varandra och möta döden i vattnet. Det var utan tvekan ganska otäckt.” Färden gick över Nordsjön, där planen testade sina kulsprutor, och därefter över Danmark.

Luftvärnet öppnade eld mot de brittiska planen, men de flesta klarade sig oskadda. Ungefär 40 minuter framför huvudstyrkan flög en mindre grupp flygplan med uppgift att släppa remsor, för att på så sätt störa fiendens radar och genom det kunna simulera en styrka om flera hundra plan. I mörkret kunde man inte avgöra hur många plan det egentligen rörde sig om och det var också svårt att bedöma antalet enbart genom att lyssna till motordånet. Förutsättningarna för att lyckas var med andra ord goda.

Avsikten med taktiken var att provocera fram ett anfall från nattjakten, och eftersom de tyska planen hade begränsad räckvidd skulle de tvingas återvända till basen för att tanka efter en tid. På så vis skulle himlen vara relativt fri från fientligt flyg när merparten av de engelska planen passerade förbi. Den här natten misslyckades listen. Av någon anledning lyfte inte de tyska planen i tid, och när de väl kom i luften kom de rakt in i huvudstyrkan.

Vernon Scantleton mindes det hela väl: ”De femton minuter som jag minns bäst från min flygkarriär utan tvivel när nattjakten kom upp bland våra bombplan. Det känns fortfarande overkligt. Där vi flög var det fullmåne och det var en enkel sak att urskilja landmärken och andra plan. Jag tror inte att jag behöver nämna att tyskarna inte hade några svårigheter att ta för sig av smörgåsbordet. Vi led svåra förluster.

Det är väldigt kusligt att se en bombare fatta eld och störta mot marken, eller explodera mitt i luften, och man kan inte låta bli att undra hur många besättningsmän som skulle ha turen att klara sig.” 23 Lancasters och en Mosquito sköts ner under uppdraget, som trots allt ansågs vara lyckat – de delar av Stettin som tidigare förskonats från bombräder fick den natten möta samma öde som andra delar av staden. I Königsberg uppskattades det att 41 procent av bostadshusen och 20 procent av industribyggnaderna förstördes.

King och hans Lancaster

Klockan 21:15 lyfte Lancasterbombaren HK594 ur 75. Nyzeeländska skvadronen från Mepal-flygfältet, ungefär tre mil norr om Cambridge. Vid ungefär samma tidpunkt lyfte också 13 andra Lancasters ur samma skvadron. Vid spakarna satt Flight Sergeant D.A.S. King och med på planet fanns färdmekanikern Callahan, bombriktaren Fitzgerald, navigatören Watson, radiooperatören Hill, skytten Moon och akterskytten Causley. Besättningen var oerfaren och minst en av dem hade inte gjort fler än sex uppdrag. Själva planet hade en sammanlagd flygtid på 65 timmar. Trots det klarade de sig helskinnade genom luftvärnseld över Danmark, men vid ettiden på natten stötte de på patrull. Messerschmitt Bf 110:or från Luftwaffe hade angripit bombararmadan, och nu var turen kommen till HK594. Himlen sprakade av brisader från skånska luftvärnspjäser samtidigt som King försökte komma undan den tyska jakten.

I närheten av Ystad träffades planet av tysk automatkanonseld. 30-millimeterskulor slog in i planets stjärt och akterskytten Causley miste livet. Strax därefter sköt en svensk luftvärnspjäs under befäl av pjäschefen Henry Nilsson, troligen nära nog i blindo i nattmörkret, mot Lancastern. När en 7,5-centimetersgranat briserade i planets omedelbara närhet, ändrade piloten kurs och svängde i en vid båge in över svensk mark. Luftvärnsbesättningen utgick från att deras eld träffat och hade säkert kluvna känslor inför vad som inträffat – i synnerhet när de dagen efter besökte ödeläggelsen vid nedslagsplatsen.

Några dagar senare rapporterade också Helsingborgs Dagblad att svenskt luftvärn skjutit ner planet. Luftvärnsmännen visste det inte då, men den som bar ansvaret för nedskjutningen var i själva verket en tysk flygmajor, Werner Husemann, från 28 Stab I./ Nachtjagdgruppe 3. Han hade redan en halvtimme tidigare skjutit ner en annan Lancaster och var nu på jakt efter ett nytt mål. Det var ovanligt att tyska nattflyg befann sig över svenskt område eftersom de var utrustade med hemlig radarutrustning; om Husemann störtat på fientligt territorium skulle det ha lett till en katastrof. Men majoren var en mycket erfaren jaktpilot, med 27 nedskjutna plan i sin meritlista, och måste ha varit säker på sin sak; han löpte föga risk att skjutas ner av de långsamma bombarnas ärtbössor till kulsprutor – 7,7-millimeterskalibern bet knappt på hans Messerschmitt. Efter första påskjutningen mot HK594 hade han trots Kings undanmanövrer hängt med i svängarna. Det var inte någon större svårighet.

Hans plan var utrustat med två Daimler-Benzmotorer med en effekt på mer än 1 600 kW, vilket gav en maxhastighet på 600 kilometer i timmen. Lancastern han jagade hade å sin sida fyra stycken Rolls-Royce Merlin V12- motorer, med betydligt större effekt, men samtidigt var planet bra mycket tyngre och klumpigare än förföljarens.

Husemanns plan kunde framföras nästan 50 procent snabbare än Kings, vilket gjorde att brittens kamp vid de tunga spakarna egentligen bara sköt upp det oundvikliga. I nära anslutning till luftvärnets beskjutning hade Husemann åter fått skottläge och fyrat av ytterligare en salva från de fyra automatkanonerna i nosen. Den här gången förstördes två av Lancasterplanets motorer och King svängde runt för att inte störta i havet. På 2 800 meter stod planet i brand när han beordrade sin besättning att hoppa. När han försäkrat sig om att alla utom den döde akterskytten Causley lämnat planet, hoppade han själv och föll i sin fallskärm ner i mörkret. HK594 fortsatte för egen maskin inåt land.

Klockan var ungefär 01:20 på natten, den 30 augusti 1944. Han landade i närheten av skånska Tollarp där han togs om hand av svensk militär. Han internerades under någon månad innan han skickades hem till England den 10 oktober. Men vad hände med hans besättningsmän? Efter att de hoppat landade de i Östersjön. I nattmörkret hade de ingen aning om vilket håll de skulle simma, och även om åtminstone två av dem lyckades befria sig från sina skor och sina fallskärmar blev uppgiften dem övermäktig. Svenska myndigheter och frivilliga letade i två dagar. Skytten Moons och radiooperatören Hills kroppar hittades slutligen i vattnet utanför Åhus av Henry och Nils Rignell, två fiskare. De döda begravdes tillsammans med resterna av akterskytten Causley på Pålsjö kyrkogård i Helsinborg den 7 september.

De övriga i besättningen är fortfarande saknade. HK594:s öde Kings Lancaster fortsatte med hög fart i tre eller fyra mil innan den slog i marken någon kilometer utanför Svensköp, ungefär en och en halv mil öster om Hörby. Mullret från motorerna hördes i hela bygden och fick fönsterrutorna på husen att skallra innan planet slog ner och bomblasten exploderade med ett ofantligt dån som tryckte in glasrutor på hus hundratals meter från platsen. Det ska till och med ha förekommit att taket slitits av från en eller flera ladugårdar.

Delar av planet flög kilometervis i alla riktningar, tillsammans med den arme Causleys kropp. 65 år senare utförde Riksantikvarieämbetets slagfältsteam en arkeologisk undersökning vid nedslagsplatsen för att ta reda på mer om vad som hände med HK594.

Tack vare ett fotografi, vilket tagits trots fotoförbudet, kunde arkeologerna identifiera haveriplatsen, även om terrängen ändrats väsentligt. Platsen genomsöktes med metalldetektorer, vilka hela tiden gav utslag på aluminium; en Lancaster var byggd av aluminium, plexiglas, trä, stål och segelduk. De olika materialtyperna återfanns över ett stort område tillsammans med patronhylsor, delar av motorer och kompletta band med oanvänd 7,7-millimetersammunition, sannolikt från noskulsprutan.

Oor Wullie NLL757 från 101. skvadronen, även kallad ”Oor Wullie” – Vår Willie – efter dess nosmålning föreställande en populär skotsk seriefigur, var ett speciellt plan. Ombord fanns nämligen en så kallad Airborne Cigar – kodnamnet för ett radiostörningssystem vars uppgift var att störa det tyska jaktflygets radiokommunikation. Det var en diger pjäs med en vikt på cirka 300 kilo och själva installationen av en sådan anordning var ett veritabelt hästjobb. Med på planet fanns också en ”Cigar Operator” eller SDO – Special Duty Operator. Han avlyssnade Luftwaffes radiotrafik och hanterade Airborne Cigars funktioner. Han hette Heinz George Popper och hans föräldrar hade invandrat från Österrike till England. Han kunde tala tyska, något som var en förutsättning för en SDO – utan kunskaper i det språket kunde han inte göra mycket nytta när det gällde att rapportera om fiendens förehavanden.

Med på planet fanns också skytten Kennedy, bombriktaren Stephenson, radiooperatören Rasey, fänriken Swanson, skytten Muat, färdmekanikern Wood samt piloterna Pocock och Stewart. LL757 lyfte från flygplatsen Ludford Magna, nordost om Lincoln, England klockan 21:19 samma kväll som HK594 och anslöt sig därefter till samma luftflotta. Efter en nervkittlande resa i mörkret, knappa 500 fot över Nordsjöns vågor nalkades de Danmark och luftvärnsbatterierna. De började snabbt stigningen som skulle ta dem till 18 000 fot för att de skulle kunna undvika luftvärnselden genom att lägga sig över det tjocka molntäcket. På marken hördes det tunga mullret klart och tydligt, allteftersom våg efter våg av plan flög in över Danmark, över Helsingør och därefter över Helsingborg.

Den 31 augusti 1944 kunde den intresserade läsa en skildring av nattens händelser i Helsingborgs Dagblad: ”På grund av det tjocka molntäcket fanns dock inga möjligheter att upptäcka något av planen, medan däremot himlen titt och tätt upplystes av blixtarna från luftvärnsartilleri och de sedvanliga röda signalkulorna.” Besättningen var vid gott mod; deras Willie hade trots allt klarat sig så här långt, och precis som beräknat sköt det svenska luftvärnet mest för att skrämma.

Faran kom dock från ett annat håll. Ungefär kvart i tolv på natten, då Oor Wullie låg på 8 100 meters höjd, dök en Messerschmitt från Nachtjagdgruppe 7 upp från ingenstans. Den flögs av löjtnanten Ludger Krimphove som bestämt sig för att inte låta engelsmännen komma undan. På ett ögonblick hade tyskens automatkanoner skjutit Lancastern obrukbar, och den störtade längre inåt land. Kanske var det LL757 som beskrevs av HD:s skribent:

”Klockan 23.40 intensifierades motorbullret uppåt Hallandsåsen och ett par lysbomber fälldes av de österut farande planen. Efter ytterligare en stund färgades himlen i öster av elden från den vid Lärkeröd störtade maskinen.” Det är inte omöjligt att Lancasterns instrument hade skadats, eller att piloterna inte längre var i stridbart skick. Oavsett hur det låg till verkar inte besättningsmännen ha uppfattat hur nära marken de var. De som trots allt tog sig ut från planet hoppade för sent – maskinen hade kommit för lågt och de nödställdas fallskärmar vecklades inte ut ordentligt. Även om de hade gjort det, hade det inte spelat någon roll, eftersom Oor Wullie exploderade i luften en kort stund innan midnatt.

De två hopparna dödades sannolikt av explosionen. De återfanns sedan av lantbrukaren Harry Karlsson, hängande från fallskärmarna i varsitt träd, bägge svårt lemlästade. Rester av planet hade slagit ner på Karlssons ägor vid Lärkeröd, inte långt från Örkelljunga. Runt det hittades ytterligare sju helt vanställda besättningsmän. I planets närhet hittades flera blindgångare, varav några exploderade under morgontimmarna, innan de efter hand desarmerades. Ingen av besättningsmedlemmarna överlevde och enligt vittnesmål sägs deras kvarlevor ha samlats ihop av en lantbrukare – kanske Harry Karlsson – och lagts i en lada som dekorerats med kors och granris för att vörda de döda.

Åtta av kropparna sändes sedan till Pålsjö kyrkogård i närheten av Helsingborg för att begravas. En av dem, SDO Popper, var jude och begravdes därför i Malmö. De fallna flygarnas sista färd Det var fler flygplan än LL757 och HK594 som sköts ner natten mellan den 29 och 30 augusti 1944. Även om de flesta föll ner i Skåne landade också några i Småland och Halland. 21 döda fördes till Pålsjö kyrkogård och för dem hölls en mycket hedersam ceremoni, den 7 september.

Helsingborgs Dagblad skrev om sorgeakten den 8 september 1944: ”Under utomordentligt högtidliga och anslående former vigdes i går stoften efter tjugoen av de över Skåne natten till den 30 augusti fallna allierade flygarna till den eviga vilan. Jordfästningsakten försiggick ute i det fria på Pålsjö kyrkogård, där på en stor gräsmatta i närheten av de brittiska krigsgravarna rests ett altare. Framför detta låg den brittiska flaggan utbredd och på ömse sidor om denna voro de i Union Jack svepta kistorna placerade, tio på den ena sidan och elva på den andra. På varje kista låg en bukett av vita krysantemer från brittiska legationen och framför var och en en krans med blågula band från svenska försvarsmakten. Bakom altaret hade en honnörspluton tagit ställning, och vid varje kista stod en svensk soldat som hedersvakt.” Den dåvarande kronprinsessan hade skickat en blomsterkrans, och efter en ihållande regnskur innan begravningsaktens början tittade solen fram. Flera dignitärer, både från Försvarsmakten och från föreningar och konsulat bevistade akten, som hölls av en fo-pastor vid namn Sundin, tillsammans med fältpredikanten Björkestig, katolske kyrkoherden i Helsingborg, monsignore B. Assarsson, och en brittisk legationspastor vid namn Jones. Runt 3 000 Helsingborgsbor var också närvarande. Följande dag hölls en lika högtidlig minnesstund för ett plan som störtat i Skälderviken.

Flera officerare och konsuler gick ombord på ett av flottans fartyg vid Arild, varpå de fördes ut till havs. De närvarande sjöng psalmer, varefter fopastorn och fältpredikanten höll betraktelse och ”ägnade de stupade några varmhjärtade minnesord”. Pastor Jones förrättade sedan bön på engelska och allt avslutades med att tre kransar sänktes i havet. Den som vill kan besöka gravarna på Pålsjö kyrkogård, strax norr om Helsingborgs centrum. I flera fall har också minnestavlor satts upp vid nedslagsplatserna.

300-talet f Kr har enligt vissa kommit att hamna i orättvist dålig dager. På många sätt var det en guldålder för konst, vetenskap och filosofi. Personligheter som Platon, Aristoteles och Alexander den store levde alla under perioden.

Vinnaren i tävlingen – Vad vet du omGreklands gyllene sekel – är Stefan Gåvefeldt frånKungsängen. Vi gratulerar honom till tre nummerav BBC Historia i Fokus!

Vinnare publiceras på www.bbchistoria.se, samt i tidningen.

Vi gratulerar Lars Engman, Trollhättan, Magnus Lönnberg, Bankeryd

Petter Karlsson, Stockholm och Lars Johansson, Växjö till vinsten

av boktävlingen Göring. Rätt svar var C) Armén. Ni vinner varsitt

exemplar av boken.

Under hösten och vintern har vi kunnat läsa i tidningarna om sparpaket och ekonomikris för demokratins vagga – Grekland. Men det har inte alltid varit så; i vår special berättar vi om det antika Grekland – från demokrati och guldålder till slaveri och fall.

Numret innehåller dessutom ett reportage om de plundrare som förstör våra fornskatter – plundrare som tack vare ett nybildat nätverk kunde gripas och ställas inför rätta. Läs den närmast osannolika historien om hur ansiktslösa tjuvar kunde knytas till både plats och brott tack vare ett litet silverkors.

Vi gratulerar Bengt Jarlevang i Västerås, Paola Allegrini i Kumla, Liselott Lundin i Malmö, Stefan Nilsson

i Stockholm samt Anders Karlström i Stockholm till vinsten av boktävlingen Ryssland, där rätt svar var

B) Nestorskrönikan. Ni vinner varsitt exemplar av boken.

Det sena 1800-talet var en tid av upptäckter och ständig tävlan mellan upptäcktsresande. Upptäckare som Livingstone, Baker och Burton satsade både liv och hälsa för att vara den som kom först till Nilens ursprung.

Testa dina kunskaper…

Expeditioner och upptäcktsresor är det stora temat i nummer 3 av BBC Historia i fokus. Vi berättar om storheter som Scott, Livingstone, Amundsen och Sven Hedin. Dessutom tar vi oss en särskild titt på historisk mat; matarkeologen Daniel Serra berättar om medeltidens mathållning och dessutom tar vi en titt på romersk matkultur.